Det finns ingen mobil för mig

Det slog mig idag. Det finns ingen mobil för mig. Jag har analyserat alla mina möjligheter, och slutsatsen är att oavsett vad jag väljer, så får jag inte riktigt det jag vill ha. Låt mig förklara lite närmare vad jag menar.

iPhone 4

Jag har haft iPhone i två år och varit mycket nöjd. Och trots att jag tycker iPhone 4 rent hårdvarumässigt (både invändigt och utvändigt) verkar väldigt sexig så har jag på något sätt blivit lite avig emot plattformen. Från iPhone OS 1 till 4.0 så har det helt enkelt inte hänt så mycket. I tre år har Apple lekt catch-up med basala funktioner och är nu ikapp inom det mesta. Men när man installerar iOS 4 så infinner sig en tomhet av något slag. Det är det OS:et som gäller nu, plus kanske lite buggfixar i ett år, tills nästa version är på G. Med undantag för App Storen har ingen tidigare versionsuppgradering av iPhone OS egentligen på något sätt varit revolutionerande. Samtidigt som det händer massor på Androidplattformen så får jag känslan av att jag med en iPhone idag kommer känna mig aningen missnöjd i minst ett år, eller tills dess nya funktioner tillkommer. Och med ett Tele2-abonnemang så behöver jag skaffa min telefon antingen via resa eller via t.ex. eBay och då kommer det kosta mer än det smakar.

Vad har jag för alternativ då? Jo, allt annat. Utom Sony Ericsson.

Min mobilhistorik ser ut som följande (nödvändigtvis inte i kronologisk ordning, minnet spelar ibland spratt):
Philips Fizz, Nokia 3210, Nokia 8210, Nokia 8810, Sony Ericsson T68i, Sony Ericsson P800, Sony Ericsson P900, Sony Ericsson P910, Sony Ericsson P990, Sony Ericsson K750i, en extremt värdelös Windows Mobile med GPS, en av de första och returnerades inom en vecka, Nokia N73, och slutligen en iPhone. Jag vet att det saknas minst 3 telefoner där i, men kommer inte ihåg namn eller märke.

Trots mitt uppenbara motstånd kan det se underligt ut med såpass många Sony Ericsson i den uppställningen, men så är inte fallet. Under många år var jag storkonsument av mobiltelefoner och bytte minst 2 ggr per år. P800 var en häftig upplevelse som snabbt grusades av buggig programvara. Sony Ericsson var notoriska med att istället för att fixa buggar presentera nya telefoner. Jag gjorde det till en sorts grej att snabbt sälja av de Sony Ericsson-telefonerna för att få tillbaka så mycket som möjligt för att sedan köa för den nya uppgraderade versionen, i detta fallet P900.

Och så höll det på, misslyckade telefoner, bristande förtroende och i största allmänhet ett ruskigt dåligt beteende mot sina kunder. Detta sitter i så hårt än i dag att jag inte ens överväger Sony Ericsson-produkter längre, oavsett vad folk säger om dem. Under 7 års tid släppte de likadana lurar med dålig programvara som aldrig rättades till. Men sen hände något.

Android

Folk får säga vad dom vill, men det är iPhones förtjänst att alla smartphones ser ut som dom gör idag. Hur annorlunda Android än må bli, är det sprunget ur viljan att slå iPhonens GUI på dess egen mark, med deras egna GUI som grund. multitouch, scrollande, stora knappar, bort med stylus. Ingen telefon över huvud taget på marknaden i juni 2007 hade något som ens kunde liknas vid iPhonens gränssnitt. Idag ser alla ut som varianter på det.

Visst, inget fel i det. Jag tycker det var helt rätt väg att gå. Tillverkare var inte dummare än att de insåg att iPhones GUI var bättre än allt annat som fanns ute.

Och av alla de mobila OS som finns tillgängliga idag så är det väl egentligen just iPhonens OS, iOS, samt Android som har kommit längst.

Sony Ericssons första riktiga steg emot att försöka rätta till de fel de begått mot kunder i ca 10 år började egentligen förrän Xperia X10 med just Android kom ut. Visseligen en telefon som körde en gammal version av Android redan innan den var släppt. Recensenter har tyckt telefonen har varit okej, inte sämre, inte bättre, bara okej. Skärmen verkar vara det som flest stör sig på, då den anses hopplöst slö. Tidningen M3 var till och med tvungna att ta in ett ex till för att vara säkra på att det inte var något fel på den första telefonen de kikade på. Nuff said.

Det verkar dock gå bättre för lillebror X10 Mini, och det är ju så klart kul. För dom. För mig är det ointressant än så länge. Minnet av skitmobiler sitter djupt rotat ännu.

Världens längsta post för att utesluta mobiler för mig. iPhonen går bort och alla Sony Ericssons lurar går bort.

Men jag verkar ju trots allt imponerad av Android, så då betar vi av de telefoner som finns på marknaden som anses vara de bästa och varför de inte är för mig. Jag har konstiga preferenser (verkar det i alla fall som, då ingen passar perfekt). Men så har det ju alltid varit.

HTC Desire

Min brother from another mother Tommie äger en. Han är supernöjd, och han kommer från ett förflutet med en iPhone. Den instängda miljön var det som slutligen fick honom att gå över. Och jag har läst en hel del om Desire och får väl anse att den verkar trevligast just nu. Problemet är att det kommer så stor mängd Android-mobiler att även en så ny telefon som Desire redan känns lite gammal (och då är den ändå såpass ny att den i skrivande stund fortfarande är svår att få tag på).
Jag skulle vilja ha en bättre skärm, jag gillar inte den optiska musen, den har ingen noise cancellation, den saknar DLNA-stöd. Inga extrema dealbreakers, men det som grusar ner det är att allt detta finns att hitta på andra mobiler, bara inte en och samma mobil. Vi går vidare.

Samsung Galaxy S

Samsungs uppföljare till Galaxy. En Hummingbird-processor, stor fet super amoled-skärm, DLNA-stöd, noise cancellation. Men den saknar lampa till kameran, den ser ut som en gammal iPhone och är aningen plastig. Dessutom kör den inte senaste Android, och väntas inte få det förrän efter sommaren. Och efter sommaren finns kanske en Galaxy S2 ute? Who knows.

Motorola Droid X

Droid verkar vara en liten härva. Vi har den första Droiden, nu är Droid X släppt, och snart kommer en Droid 2. Jag vet inte i vilken liga Droid X och Droid 2 skall spela i, men då informationen om Droid 2 ännu bara baseras på läckor är i alla fall Droid X släppt. Den verkar ha allt jag söker och lite till, men faller på att den inte går att få tag på i Sverige.

Nexus One

Googles misslyckade telefon. Eller ja, telefonen är inte misslyckad, det är bara facit på hur bra det har gått för telefonen som spåddes leda Android. Försäljningen har varit underväldigande och bara 6 månader efter släppet är den inte längre med och tävlar mot all övrig hårdvara. Den går dessutom inte få tag i Sverige utan att leta via utländska kanaler ännu.

HTC Legend

Recenserades av M3 samtidigt som HTC Desire och slutsatsen var att det i princip är samma telefon med tre stora skillnader. Desire har bättre skärm, bättre processor och Legend har bättre design. Legend saluförs som uppföljaren till HTC Hero. Den rullar på en 400MHz CPU, och där faller den bort för mig. Jag tvivlar inte på att Android flyter på bra på Legend, men den kommer ha svårt att hänga med i det rasande utvecklingstempot av Android, vem vet hur länge den kan få nya funktioner.

Ovan nämnda telefoner är de som på nätet generellt, i skrivande stund, anses vara de bästa Android-telefonerna. Men som ni ser så är det alltid något som strular till det.

Kompromiss verkar vara nyckelordet, och då står det väl egentligen emellan tre telefoner. Antingen kör jag på en Desire, Samsung Galaxy S, eller så kör jag min gamla safe road; iPhone 4.

Tyvärr känns det omöjligt att välja.

Vad tycker du om allt detta?