Jag och min
hårddiskrobot Drobo

I och med steget från hemmabyggda PC-datorer till Macbooks och iMacs har jag blivit tvungen att hitta externa lösningar på lagring. Som musiker så behöver jag pålitliga prylar som rymmer mycket. Externa diskar har inte varit mig så trogna, som du kan läsa i ett tidigare inlägg. Så nu var det dags för en Drobo.

Drobo, som tillverkaren Drobo Robotics kallar en hårddiskrobot, är ett externt kabinett där du kan plugga i SATA-diskar. De saluför flera olika Drobo-modeller i olika prisklasser med olika funktioner. De rymmer fyra, fem eller åtta diskar. Vissa har NAS-funktionalitet medan andra endast kan kopplas direkt till datorer.

Drobon har funnits i ett par år och jag har egentligen sneglat på den sedan den presenterades. Den är inte billig, men har på senare tid sjunkit lite i pris. Det, tillsammans med att den i sin nya generation har stöd för både USB och FireWire istället för bara USB som tidigare, är anledningen till att jag nu till slut har slagit till. Jag köpte den billigaste varianten som kommer utan NAS-funktionalitet samt endast rymmer 4 diskar.

Vad skiljer då en Drobo från den uppsjö av externa hårddiskkabinett och NAS:ar som finns på marknaden? Jo, du får en enkel RAID-lösning som inte begränsar sig till storleken på din minsta disk. Ett exempel: Om du i en vanlig RAID-lösning stoppar i 4 st hårddiskar där en är på 100Gb och tre är på 500 Gb, så kommer du fortfarande bara att ha tillgång till 100Gb, då minsta disken sätter gränsen. Så är inte fallet med Drobo. Här kan du blanda hur du vill och du har alltid säkerheten på din sida. Drobo har valt att kalla tekniken för BeyondRAID och det går säkert att med Googles hjälp gräva ner sig ordentligt i hur den tekniken fungerar. För mig som konsument vill jag bara veta att det fungerar och att det är enkelt.

Så vad betyder detta i praktiken för mig? Jo, jag köpte till en början en Drobo samt en 2TB stor hårddisk. Detta ger mig ingen säkerhetslösning då det kräver minst två diskar. Krashar den ensamma disken, så är det kört. Det är när disk två åker i som det blir intressant. Allt du lagt på den första disken börjar i bakgrunden att säkerhetskopieras till din andra disk. Ju fler diskar du stoppar i, desto mer utrymme får du samt att Drobon på egen hand distribuerar datan över diskarna så att all din info är säkrad. Du kan även själv välja hur många enheter du vill få ut. Antingen kan du köra Drobon som en hel enhet eller så kan du partitionera upp den i flera enheter. Man behöver inga verktyg för att montera och ta ut diskar. Luckan i fram sitter fast med magneter och varje lucka för hårddiskarna är av slide-modell med en liten knapp för att lossa varje enskild disk.

Detta så klart på bekostnad av det totala utrymmet. Drobo har på sin hemsida en funktion som de kallar Drobolator, där du kan testa att virtuellt stoppa i diskar i en Drobo och se hur mycket lagring du har tillgång till, den hittar du här. Jag stoppade igår i en andra hårddisk, även den på 2TB. Detta ger mig ungefär total lagring på knappt 2TB; ungefär hälften av de 2+2TB jag har stoppat i. Ett exempel: två st 2TB diskar och två st 500Gb diskar ger dig 2,7 TB. Enheten i sig har stöd för upp till 16TB, dvs. fyra st 4TB-diskar, något som jag inte vet om det finns ännu.

På utsidan av kabinettet lyser det en del lampor. Du har en vid varje hårddisklucka. Är allt OK så lyser det grönt vid varje lucka där det finns en hårddisk. Skulle en hårddisk lägga av så kommer det börja blinka rött. Du drar då ur den disken, utan att stänga av eller något (så kallad hot swap), och stoppar i en ny. Då börjar Drobon att jobba med att flytta runt data från de gamla diskarna till den nya diskarna. Under denna process så blinkar alla lampor mellan grönt och rött. När de börjar lysa grönt igen så är allt återställt. Allt detta kan du göra medan disken är inkopplad, igång och i bruk. Du kan sitta och kolla HD-film från din Drobo samtidigt som en disk krashar, byts ut och återställs.

I nederkant av kabinettet sitter en rad med tio blå dioder. Dessa visar hur mycket utrymme som är använt. När alla tio dioder lyser så använder du mer än 90% av utrymmet. Då blinkar det gult vid den lucka där det saknas en hårddisk, vilket uppmanar dig att sätta i en ny disk för att utöka utrymmet. Är ditt kabinett redan fyllt med diskar så börjar det blinka gult vid den minsta disken, och då uppmanas du att byta den mot en större. Allt sköts så härligt automatiskt och det är så jag tycker om det. Noll konfiguration, bara peta i och ur diskar. När allt väl är gjort så fungerar det bara och du kan glömma bort den. Det följer dessutom med en programvara för att hålla lite översikt över din Drobo och få lite mer exakta siffror om inte diodrarna på enheten räcker till. Det är även där du sköter t.ex. partitioneringarna.

Jag har lite svårt att via Drobos dokumentation läsa mig till om prestandan förbättras i och med bruket av flera diskar, men det verkar inte så. Det enda de nämner på sin sida är att den nya versionen är snabbare än den gamla, men det förväntas väl ändå? De två diskarna jag har satt i nu är lite långsammare diskar, och det har mest att göra med att priset på stora men långsamma diskar är så bra. Dessutom används diskarna inte för prestandakrävande ändamål utan endast för lagring. Så här långt så fungerar det alldeles utmärkt, men har man för avsikt att sitta och redigera HD-video mot diskarna så kanske inte detta är den mest optimala lösningen.

Sammanfattningsvis tycker jag att detta är en riktigt bra investering. Jag slipper stapla externa diskar på varandra och vara orolig för att jag tappar data. Nu har jag visserligen offsite backup hos Backblaze också, men jag gillar att vara på säkra sidan. Den kostar kanske lite mycket, men jag tycker den trevliga funktionaliteten blir värd det. Jag betalade ungefär 3.600:- för enheten, inkl. frakt. Det är för modellen utan NAS-funktion, fyra hårddiskluckor samt USB- och FireWire-gränssnitt.

Finns det något litet jag behöver anmärka på så är det att fläkten, en styck 120 mm 92 mm (tack Ticko!), som sitter på baksidan, kanske låter lite mer än jag hade velat. Jag skall ta reda på om man inte kan justera ner farten på den alternativt byta mot en tystare. Att kalla fläkten högljudd är direkt fel, en iMac låter t.ex. mer, men jag har byggt allt hemma att vara så tyst som möjligt och då märker man direkt om något för även minsta oväsen.

Om ni har frågor eller om jag har glömt ta upp något, så finns kommentarerna till ert förfogande. Där svarar jag på alla frågor.

Mer info på:

Drobo.com