Halva Sverige hatar Melodifestivalen. Hälften av den andra halvan älskar den. De övriga hatar den men kan inte låta bli att titta. Jag är en av dem.
Jag gillar att se Melodifestivalen, även om jag föraktar den. För mig är det en årlig sex veckor lång tågolycka i slow motion, där man inte kan låta bli att se hur det går. Som evenemang är Melodifestivalen alltid hårt kritiserad, eftersom aldrig rätt låt vinner. De förnyar och förändrar regler och upplägg nästan årligen och kräver nästan alltid att programledarna noga får förklara hur reglerna ser ut just i år. Alla dessa förändringar är Christer Björkmans desperata försök att få fram en låt som kan vinna ESC. Det går så där. När Björkman konstant förändrar reglerna om hur det skall röstas fram så blir det tydligt att han dumförklarar svenskarna (med all rätt). Han vill egentligen inte att vi skall välja låt, i år är dessutom landskapsjuryerna borttagna och någon sorts super-jury skall få avgöra vinnaren. Allt för att vi inte skall falla för gamla sentimentala Carola- och Abba-vibbar och skicka en låt som inte en enda jävel utanför vårt rikes gränser tycker är något att ha.
Problemet med Christer Björkmans plan är att tävlingen har tappat lite av poängen. Detta var folkets musiktävling. Nu är det branschens största tävling för att ge avdankade artister en ”andra” chans till come back. Faktum är att Melodifestivalen är fullpackad med artister man inte hört pÃ¥ ett tag. Och varför levererar ingen nÃ¥got som svenska folket tycker är bra nog att skicka utomlands. Hela Europa har gÃ¥tt ungefär samma väg som Sverige, det handlar inte om att hitta ny talang i landet, det har vi tydligen Idol till. Melodifestivalen är tydligen det naturliga steget efter Idol. I helgens deltävling var det typ sex stycken bortglömda Idol-tävlanden som var inblandade.
Alla länder i Europa försöker få fram en hit som slår i alla andra länder. Ingen tävlar längre för sina egna länder utan kompetens köps, skickas och lånas ordentligt över landsgränser. Svenska låtskrivare i Estland, Danska låtskrivare i Sverige, Svenska artister i Schweiz. Hela poängen med Melodifestivalen har gått om intet. När jag var liten var det ett gäng artister man aldrig hade hört talas om, kanske i kombination med någon lite halvkänd artist som bäst.
Men så är det. Alla gör på samma vis, och börjar en så måste andra hänga på. Och Björkmans frustration är nog stor var år, att vi svenskar inte kan fatta vilka låtar som har störst chans. Problemet ligger däremot inte helt och hållet i att vi svenskar inte kan rösta strategiskt, utan i att artist- och låtvalet är fel från början. Varje år de senaste tio åren har Melodifestivalen gått igenom fruktansvärt många förändringar på alla områden, utom ett. Allt förändras utom artisterna och låtarna. Det finns lite Abba-flörteri, någon inkvoterad rappare, någon lite okänd artist utan Idol-bakgrund, nån gammal Idol-sjua, nån gammal schlagerräv som förväntas göra succe, och så lite dans och trams.
Jag utgÃ¥r ifrÃ¥n att Melodifestivalen fÃ¥r fruktansvärt mÃ¥nga lÃ¥tbidrag varje Ã¥r. Det kan helt enkelt inte vara utbudet som är fel, utan urvalet som är fel. Man tror nästan Björkman har en mall för de 36 lÃ¥tar som skall väljas ut som skall passa i nÃ¥got fördefinierat fack. Men men, undermÃ¥lig pop av has-beens och wouldn’t-bes är lite av charmen i det hela. Det är därför jag älskar att hata programmet. Men sÃ¥ det är sagt, det dyker absolut upp bra musik i Melodifestivalen, det är bara sÃ¥ sjukt ovanligt med tanke pÃ¥ vilka förutsättningar det egentligen har.
Oj vilken intro-rant, jag ville ju egentligen bara tänka högt om helgens låtar. Så det är väl lika bra att gå på det direkt.
1. Dilba – Try Again
Här tappar Dilba bollen ordentligt. Låten är en snygg danslåt med bra driv. Det är lite synd bara att Dilba nästan viskar sig igenom hela låten. Hon tar aldrig riktigt tag i det hela.  Den lär låta bättre på radio. Refrängen är faktiskt rätt snygg.
2. Swingfly – Me And My Drum
Swingfly låter Teddybears, och det är alltid ett plus. Allt med lite TV-spelsreferenser går hem. Detta är kanske inte Swingflys bästa låt, men den funkar. Hade de skippat Idol-rejecten i refrängen så hade det blivit bättre. Kanske en kvinna i refrängen hade gjort det bättre. Kul att den gick vidare, det hade säkert inte Björkman vare sig planerat eller ens kunnat drömma om.
3. Jenny Silver – Something In Your Eyes
Skam. Det är p.g.a. att denna sortens kvar-i-gamla-spår-och-stampar-vatten-med-soundet-vi-vann-en-gång-med-för-15-år-sedan som melodifestivalen aldrig kommer förnyas förrän låtvalsprocessen förbättras. Detta är samma gamla skåpmat vi hört tusen gånger. Uppenbara Abba-stölder och flört med gamla mossiga svenskar hemma. För övrigt tyckte jag låten lånar alldeles för friskt från Helen Sjöholms Story Of My Heart (som för övrigt Benny Andersson skrev). Jennys låt förra året var bättre.
4. Jonas Matsson – On My Own
En okänd man sjunger musik alá Sugar Ray. Fungerar säkert bättre i USA än i Sverige. Känns fruktansvärt inkvoterat idag. Förr i tiden var det dessa okända som regerade i festivalen. Ingen i melodifestivalen lär ha trott på den här låten. Den var inte kass, den hade bara inget att minnas den vid.
5. Le Kid – Oh My God
Otippat kul låt och kvällens roligaste framträdande. Att inte denna gick till andra chansen är lite konstigt. Lätt att sjunga med i, men kanske inget du lär minnas om ett år. Men lite skön scenshow har funkat förr och det sög inte, det betyder i sammahanget bra 
6. Rasmus Viberg – Social Butterfly
Konstig titel. Men fan, jag gillade låten ändå. För övrigt den enda låt jag idag, dagen efter, kan nynna refrängen på. Bara en sån sak. Men om den har något att komma med i ESC, nja det tror jag inte.
7. Pernilla Andersson – Desperados
Mrs. Dregen herself. Jag vet inte riktigt hur hon hamnade i melodifestivalen, men hon kanske blev övertalad av en väldigt påstridig Björkman. Låten är faktiskt bra, men har så klart ingen chans att ta sig längre än till andra chansen. Den här låten lär ligga länge på Svensktoppen och ligga på högsta rotation på P4, det är ett som är säkert. Skön scendekoration dessutom!
8. Danny – In The Club
Favorittippad. Björkmans Favorit. Denna låten är all package and no content. Dansa hur snyggt du vill, lägg hur mycket som helst på en scenshow. Men när låten är både dassigt producerad, konstigt arrangerad och så oinspirerad textsatt att man inte ens orkade skriva en ordentlig refräng, då undrar jag vad det är frågan om. Är det här kidsens SMS-tummars fel? För det finns väl ingen vid sina sinnes fulla bruk som tycker det här var en riktigt bra låt?
Jezper rasar. Så hade nog Aftonbladet summerat ovanstående, men jag gillar att vara lite anti. Jag hyser stora åsikter om sånt jag inte kan något om, och på nätet är det den sortens åsikter som dominerar allra mest. Men när det är bra så är det bra och då kommer jag erkänna det. Jag vet inte vad som väntar i de kommande deltävlingarna, men jag vill tro att slutliga vinnaren inte står att finna i denna omgång.
Om jag måste tycka till i frågan själv, baserat på vad jag tycker funkar bäst för ESC, så hade jag nog satt så här:
Till final:
Le Kid
Swingfly
Andra Chansen:
Dilba (men då hade hon allt fått fått skruva upp pipan lite)
Social Butterfly
Om du nu bryr dig, vad tyckte du?
Relaterade inlägg:
Loading ...
