Känner ni det? Känslan när gränssnittet väljer att hålla sig i bakgrunden så att ditt innehåll kan få skina?
Samtidigt: ”This creates a lively experience that makes using iPhone, iPad, Mac, Apple Watch, and Apple TV even more delightful”.
Delightful är inte ordet jag hade valt. Man slår knut på sig själv i att försöka rättfärdiga ett designspråk som inte borde fått lämna konceptstadiet. En himla massa fancy marketing speak för att rättfärdiga något man nog helt enkelt tyckte såg coolt och trots det höga priset av försämrad användbarhet, mot bättre vetande, ändå valde att gå vidare med.
Vår snart fyraåriga dotter har egentligen aldrig haft problem med viljan att borsta tänderna. Problemet har snarare varit att hon tappar fokus ju längre det pågår, och det blir progressivt svårare att faktiskt borsta tänderna effektivt. Därför testade vi Folktandvårdens app Rocka munnen.
Idén bakom appen är i grunden alldeles utmärkt: hjälpa barn att få till en bra rutin för tandborstning, både när det kommer till tid och teknik. Efter ett par veckor med appen har jag dock en del tankar.
En snabb recap: appen består av ett band med fem medlemmar som kan spela Rocka munnen-låten som innehåller instruktioner om hur man gör. Alla i bandet kan individuellt spela en av tre stilar (disco, hårdrock eller reggae). Det gör att du i teorin kan bygga 243 olika versioner av låten. Varje medlem kan dessutom stylas med kläder, accessoarer och instrument, och du kan byta backdrop på framträdandet.
Vår dotter tittar inte på TV i någon meningsfull utsträckning och har i övrigt ingen kontakt med plattor eller telefoner. Våra stunder med Rocka munnen på kvällarna utgör sannolikt majoriteten av all skärmtid hon har. Hon gillar att klä upp gubbarna och välja stil för dagen inför borstningen, och jag tycker det är en fin idé.
Problemet är att appen bygger på en klassisk gamification. För varje tandborstning får du “pengar” som kan användas för att låsa upp outfits. För det första tycker jag inte att min dotter ska behöva lära sig om app-ekonomi, digitala valutor och loot boxes för att bli motiverad att borsta tänderna. För det andra verkar appen dessutom lida av en bugg som gör att man ibland inte får några pengar alls.
Så mitt förslag är enkelt: ge föräldrar möjligheten att stänga av hela ekonomifunktionen. Hon skulle vara mer motiverad av att helt enkelt få välja fritt bland alla outfits och bygga sitt eget band varje kväll. Det hade gjort tandborstningen både roligare och mer förutsägbar. Som det är nu blir systemet snarare en källa till frustration, och buggen gör bara saken ännu värre.
Jag borde egentligen spela in min dotters ledsna min när hon efter en väl genomförd tandborstning inte får några "pengar" och undrar om hon inte borstade tillräckligt bra, och skicka den till Folktandvården eller kanske till Sticky Beat som utvecklat appen, det kanske prioriterar upp buggen.
Och när jag ändå skriver om Rocka Munnen, lite annan feedback:
Låt appen rotera åt båda håll. Just nu funkar bara landscape på ena sidan, inte andra. Den borde gå att ha åt båda hållen.
Bandet är tyst om man har mute på. Mute-switch borde ignoreras, som det oftast hör när musik spelas upp.
Detta är väl då ett ypperligt tillfälle att fråga efter rekommendationer på alternativ? Gärna utan gamification och annonser.
Inte en dag för sent att iPhone Pro-modellerna äntligen får någon roligare färg än bara mörkt, ljust och närmast homeopatiskt framavlade nyanser.
Orange råkar vara en favoritfärg, så visst kan jag vara partisk, men jag vågar ändå påstå att detta är den snyggaste iPhone Apple gjort. Den märkliga baksidan med den lilla keramiska rutan stör mig inte heller, snarare tvärtom. Den bidrar till en utility-känsla, vilket känns rätt för en produkt som ska heta “Pro”.
Egentligen hade jag tänkt hålla mig till att kommentera färgen på Pro, men eftersom iPhone Air faktiskt är en helt ny produkt i en helt ny kategori är det svårt att låta bli. Det är ett snyggt objekt med hög vill-ha-faktor, men ser samtidigt ganska svår ut att hålla i och skyltar tydligt med sina kompromisser. Framför allt på två områden som nästan alla skulle sätta på topp fem över viktigaste funktioner i en telefon: batteritid och kamera. Här har Apple (än en gång) på sin jakt efter tunnhet landat i en produkt som både har sämre batteritid och en mer begränsad kamerauppsättning än på länge. Vem är det egentligen som är beredd att offra det?
Sånt här tyckte jag var genuint roligt att grubbla över förr, men just nu känns det mest avslaget. Entusiasmen för Apple är på en all time low. De har inte förvaltat sitt arv särskilt väl och de har inte hanterat övergången från underdog till ett av världens största företag särskilt taktiskt. De har gjort sig ovän med i princip en hel värld av utvecklare och kompromissar sedan länge hejvilt med sina egna produkt- och designprinciper.
Men framför allt, eftersmaken av Tim Cooks upprepaderövslickeri av Trump är så genomträngande att den nästan letar sig över till min egen gom.
Anil Dash skrev förresten ett mycket bra inlägg om detta.
Cykelhjälm är bra att ha när man cyklar, punkt. Ändå är vi många vuxna som helt eller delvis skippar det. Det kanske har med frisyr att göra, det kanske ser töntigt ut, det kanske är opraktiskt att ha med. Det kanske till och med är en vana som har svårt att sätta sig för den som försöker. En sån är jag. Och jag har kommit på ett knep.
Jag tänker att 100% av alla människor utan hjälm som är på väg att köra om kull önskar att de hade haft en på sig. Så alla förstår värdet av att ha en. Det finns också ett nördigt talesätt om att den bästa kameran är den man har med sig. Detsamma kan nästan sägas om hjälm, den bästa hjälmen är den du har på dig. Vilket skulle kunna snetolkas som att den värsta hjälmen är den du bara har med dig.
Mitt enkla knep är att min ryggsäck numera är den permanenta platsen för min hjälm. Alltid överst, alltid redo att användas. För jag kan knappt tänka mig någon värre skam än att råka ut för en olycka och skada huvudet och behöva erkänna att jag hade en hjälm med mig, men inte på mig. Och då blir det enkelt att ta på hjälmen.
Men så är ju skam och dåligt samvete stora drivkrafter i mitt liv, simply playing to their strengths!
The Samsung Galaxy Z Fold 7 has been all over my feeds -- probably because having a big screen whenever you want it is great. And with Android 16 and OneUI 8, there's just a ton of stuff you can do to take advantage of all that extra space. pic.twitter.com/Z62tlUob4l
För en medelålders man som mig, som ser allt sämre, så fortsätter jag att sukta efter dessa foldables. Jag finner det så självklart en lösning på mitt problem. Jag vill inte ha en iPhone Pro Max i fickan längre (den sortens åsikter har historiskt åldrats dåligt), men en vanlig sized iPhone Pro-telefon räcker ofta inte till när jag vill surfa "på riktigt". Om jag vill köpa något, eller läsa något, eller titta på något, och det är mer omfattande än normalt nyckfullt telefonbruk, så är impulsen alltid att sträcka sig efter min iPad. Att bara kunna fälla upp till en större skärm känns väldigt praktiskt.
Min iPad, en iPad Pro från 2017, den första med FaceID, har hängt med länge nu, och används sannolikt mer nu än någonsin, och trots att den kommer få iPadOS 26, så är den verkligen på slutkampen. Batteritid är usel och betan för 26 gör det ändå tydligt att den nu pushar gränserna för vad den hårdvaran pallar.
...därmed är det snart dags att överväga en ny iPad. Det hade ju varit lägligt om det till generation 18 av iPhones kom en vikbar modell så jag kunde telefon och surfplatta. Och som kan putta bort de mörka tankarna om att man kanske borde överväga Android. Lyckligtvis finns det ett effektivt sätt att skjuta bort de tankarna: Man behöver bara påminna sig om att man i så fall behöver bli Google Photos-användare, och så mycket självförakt har jag inte.
